Stockholmarna - sett från ett utsocknes perspektiv!

Det bör observeras att detta är en grov generalisering av Stockholm och stockholmarna då mixen av inflyttade, såsom undertecknad, kraftigt har försvårat tillförlitligheten i denna helt ovetenskapliga undersökning. Detta är dock min bild so far av hufvudstaden:

1. Fotbollshuligan-fenomenet

Varenda gång det vankas derby i Stockholm är det läge att ta skydd...Grishuvuden, någon mille sisådär och en minst sagt otrygg tid för poliser såväl som för oss vanliga medborgare. Det känns som det har eskalerat något fasansfullt den senaste tiden eller så är det kanske jag som är ovan denna situation då jag ändå är relativt nyinflyttad. Jag ställer mig fortfarande konfunderad över detta fenomen för vad är egentligen outputen av dessa matcher? Jo, främst en massa onödiga skattepengar samt en ofantlig polisinsats med åtskilliga bussdeporteringar samt ingripanden. Visst, det är förnöjsamt att se att så många invånare i Stockholm verkligen kan engagera sig så och bli så djupt känslomässigt dedikerad till något som så simpelt som fotboll. I Stockholm är det inte frågan om, om du är intresserad av fotboll och Allsvenskan utan vilket lag du hejar på. Det kan inte anses annat än fascinerande att fans kan gå så pass långt som till att motverka syftet med fotbollen och det stöd och intresse som den är ämnad att framkalla. Att stödja och inspirera sitt favoritlag har paradoxalt nog kommit att stjälpa mer än hjälpa lagen framåt i tabellen samt bidra till en försämrad ekonomi för klubbarna.

2. Cykelfascisterna

Som den erfarenhetfulla cyklisten jag är, då jag från barnsben har varit uppvuxen med allt annat än bussar och tunnelbana samt ett evigt cyklande i ur och skur från den gamla goda studenttiden, blev jag ändå förbluffad när jag gjorde min jungfruresa i början av juni till jobbet. Den minst sagt buffliga cykeltrafiken trodde jag inte ens existerade i Stockholm. Uppriktigt sagt trodde jag inte ens att det fanns någon nämnvärd cykeltrafik förutom någon galning runt Sergels torg i rusningstrafiken. Stockholm för mig har nog alltid varit tunnelbanestaden som jag redan som barn var totalt uppslukad av då någon tillstymmelse till dessa spännande vardagsnöjen inte fanns runt knuten hemma på "landet". Det har dock gått upp för mig att det råder fullständig anarki på cykelbanorna i centrala Stockholm. Att man inte hör mer om cykeltrafikolyckor är förvånande då livsfarliga omkörningar, där sikten inte är helt klar exempelvis i backar & krön samt vid tät trafik i båda färdriktningar på trånga "körbanor", dominerar. Jag har i vart fall lärt mig att försöka undvika detta i möjligaste mån både när jag tog körkortet samt cykelkörkortet på mellanstadiet (i alla fall vi på landet...). En första förutsättning för att klara livhanken var att införskaffa en hjälm på många tunnelbane/pendel/bilåkande stockholmares inrådan. Trots denna hjälm samt ett förespråkande av trängselskatten kan man som cyklist inte känna sig säker på Stockholms cykelbanor. Efter många fan, jävlar och dylikt har jag nu köpt SL-kort istället men det råder minst lika mycket hysteri down under i tunnelbanan, "man ska fram till varje pris även om jag mejar ner ett tiotal personer på vägen för att kunna hinna med tåget då nästa går först om 2 minuter", känns resan ändå inte förenad med livsfara - än så länge.

3. Mindervärdeskomplexet mot Sveriges framsida

Säg Göteborg till en stockholmare och det framkallar oräkneliga känslor. Känslorna som sådana kan absolut inte klassas som särskilt entusiastiska utan vittnar snarare om en omfattande rivalitet. Kopplingen till punkt 1 i form av Änglarna har nog inte direkt förbättrat relationen städerna emellan. Den eviga kampen mellan Stockholm och Göteborg kommer nog alltid att bestå och varför inte egentligen- rivaliteten är faktiskt rätt charmig i sig. Själv kommer jag nog aldrig att sympatisera fullt ut med Stockholm, då hjärtat bankar ca 1000 ggr snabbare för Göteborg. Att detta frambringar ännu mer rivalitet går knappast att dölja men å andra sidan går det ganska lätt att egga en 08:a när man talar väl om Götet. Den evige lillebrodern håller kanske på att bli ett riktigt hjärnspöke för stockholmarna.

4. Attityden

När man vuxit upp på "landet" har man alltid gäckats av en viss bestämd åsikt om det stockholmska folket, det är faktiskt något man är uppfödd med. Att ta avstånd från alla stockholmska lag vare sig det gäller fotboll eller ishockey är i vart fall kutym där jag härstammar ifrån. Diviga, otrevliga, välbärgade, självupptagna & dryga, så har jag nog mer eller mindre alltid uppfattat 08:orna. Efter en dryg 7 månaders vistelse måste jag nog revidera denna beskrivning en gnutta. Visst, stockholmare kommer alltid att förbli stockholmare men en mer nyanserad bild är att många de facto är mycket trevliga, humoristiska, opretentiösa och helt enkelt svensson-liknande varelser. Därmed inte sagt det forfarande finns en rätt kvalificerad kvot med dryga och självupptagna kufar men var finns det inte det...

5. Terminologin

Plastmacka, träkeps eller plingplong-taxi - Stockholmskan kan verbalt utesluta den bäste. Akademiker eller inte. Något direkt medvetet val tror jag dock inte att stockholmarna gör för att distansiera sig från resten av landet. Som den huvudstad den representerar är det naturligt att influenserna blir mer vidomspännande samt integrerade med den sammansättning som staden innehar. Nå, det kan dock inte förnekas att det finns en viss prestige i att leda landets språkutveckling så kan inte tänka mig att stockholmarna klagar på att deras egna ordlista försöker styra hela landet. Att rå på tungviktare såsom rullebör, kångero eller töla blir dock en svår utmaning till år 2050.