Att handla mat - en plåga ända ut i fingertopparna!

Ända sedan jag var betydligt mindre än nu har jag hyst en spännande känsla över att åka och handla mat. Då menar jag inte "shoppinglista-varianten" där allt redan är förutbestämt vad som ska ned i vagnen. Jag tänker närmare på en lördagförmiddag när en bjudning väntar senare på kvällen för nära & kära där spontanitet råder framför rationellt tänkande. Att slippa sno åt sig den sista taskiga salladen precis innan stängningsdax och att i lugn & ro träffa på bekanta och ta sig tid att tjattra en liten stund- den tiden är sannerligen förbi. Från mina hemtrakter var detta mer vana än tillfälle. Naturligtvis gick detta emellanåt till överdrift då själva handlingen kunde fortgå i flera timmar. Faktum är att den sak jag längtade mest efter när jag flyttade hemifrån, förutom allt annat med att börja plugga och flytta till en helt ny stad och en helt egen bostad, så var det att få råda över sin egen mathandling. Visst hade jag på begäran och i och för sig även ex officio åkt iväg för att gardera upp någon viktig ingrediens som hade förbisetts i masshanteringen till någon av bjudningarna där hemma redan innan detta. Då existerade dock inte den ekonomiska faktorn i kalkylen eftersom man mest agerade bud till huvudmannen. Den efterlängtade handlingen blev dock både tråkig och oinspirerande under studenttiden pga. kass budget och tidsbrist. Upptäckten att mat faktiskt kostade ansenliga slantar även om jag alltid varit oerhört prismedveten var en skrämmande sådan. Dessutom tog latheten vid ganska omgående, även om jag de facto lagade ganska mycket ostudentig mat då & då, eftersom sträckan till studentsnabbköpet var knappt 30 m och utbudet var kraftigt eftersatt.

Det är först nu som handlandet erbjuder allt det där som krävs för att handlandet ska bli stimulerande. Ett exemplariskt utbud, en lön som man i vart fall kan försörja sig på samt mer tid. En flytt till Stockholm var onekligen nödvändig. Både vad gäller kontraktet med jobbet samt mataffären. Ändå uppfyller inte handlingen den lustkänsla som jag drömt om. En förklaring är nog att handlingen var en symbol för ett vuxet liv när man var mindre. Nu behöver jag knappast någon sådan bekräftelse på att jag är vuxen.

Den största anledningen till varför matinhandlandet alltmer blivit en plåga är shoppingmiljön. Senast idag var jag på vår stammis-mataffär (Vivo) och varje gång slutar det med att jag svär och försöker fly fältet så snabbt som min handlinglista (tyvärr...) tillåter. Det är banne mej värre att gå och handla mat än att gå på MQ-rea. Frågan är om man inte skulle införa, likt MQ:s clubkort, en guld- och silverskara som skulle få företräde framför ordinära clubmedlemmar och andra vanliga dödliga. Nej, jag erkänner att jag varken är guld- eller silvermedlem hos MQ, men väl clubmedlem och därmed är andrahandssorteringen vigd för mig på rean. Däremot skulle jag utan tvekan bli guldmedlem hos vår Vivoaffär. Idén att alla stammisar och storhandlare skulle få fritt svängrum mellan 17 och 19 på vardagar skulle underlätta mitt handlande avsevärt. Jag har absolut gjort mitt eget val när jag valde den här omåttligt populära affären och den omåttligt eftertraktade tiden, men att ta i beaktande att bli halvt ihjälsprungen och armbågad har jag svårt att smälta. Folk är ju som galna, herregud så fort det är extrapris på lösgodis häver sig egoisterna fram för att maximalt utnyttja det låga prisets skull för att rättfärdiga att man tar dubbelt så mycket som vanligtvis. Att fler bråk inte sker på mataffären gör mej förundrad för den arenan borde absolut vara förträfflig. Tyvärr känner jag att jag håller på att skapas i samma form som alla andra hysteriska vardagshandlare som är nära svältningsgränsen efter att all energi lagts på att på rekordtid hitta alla sina favoritvaror & ta sig ut ur affären med hjärtat i behåll. För att inte krocka med alla andra fullpackade kundkorgar, som av tids- och principskäl vägrar ikläda sig en otymplig shoppingvagn, har jag nu börjat balansera min matkorg ovanför allas huvuden för att på det sättet vinna lite tid. Vidare förstår jag mig inte på pensionärer med käppar som på bästa "sändningstid" måste gruffa sig in i kampen om matvarorna som redan med lite planering kunde han inhandlats innan kl 17.

Säkerligen har många andra matshoppare svurit lika mycket åt mig som jag åt de. Så ömsesidigt är det i alla fall. Behållningen av att handla mat, som ett steg i processen, är dock den extravaganta måltiden som kan lagas samt åtnjutas efter all handlings slit. Som relativt nybliven stockholmare, om ändock oäkta, befarar jag dock mitt öde det värsta möjliga. Om jag inte redan har utvecklats till en hetsig hysterisk mathandlare som knappt respekterar andras shoppingmiljö så är jag i alla fall på god väg.