Tågresande - rekreation för själen?

I samband med klassfesten fick jag möjlighet att ge SJ ett litet bidrag i kassan. Faktum är att de har tjänat ganska så mycket på mig genom åren. Mycket tåg har det blivit. När jag gick på högstadiet/gymnasiet längtade jag efter att kasta mig på första tåg med destination fjärran för att tågresande är quality-time för både själen och hjärnan. Att åka betyder oftast (läs: om det inte finns jobbiga barn, konstiga öppenhjärtiga personer som gärna delar med sig av sitt privatliv samt när SJ klarar sin resegaranti med 10 min efter att ha schabblat med utrustningen) avslappning och tid för sådant som annars inte hinns med såsom romanläsning, skallverblaskläsning, lyssna på musik och filosofera om allt och inget. Det är just det sistnämnda som jag brukar ägna mig åt på väg ut i hela Sverige. Visst boken är med, tjejtidningen inhandlad, godiset inköpt och därmed rättfärdigat och mp3:n laddad med schyssta toner men faktrum är att det är att tänka som dominerar restiden. Aldrig annars tänker man så bra som på ett tåg. De mest karriärsinriktade planerna och drömmarna från barnsben som ska uppfyllas, ventileras i ett fritt flöde. Förra helgen, en arla fredagsmorgon, med X2000 svävade jag fram genom skogarna och gud vad jag tänkte bra. Framförallt analyserade jag en av mina drömmar, som jag haft sedan jag var liten, dvs. att jag ska skriva en bok. Jag tror inte att jag vill bli författare till yrket, det skulle jag nog inte ha tålamod till men en riktig bestseller skulle jag vilja författa innan livet rinner ifrån en. Aldrig kan man bli så målfokuserad på att göra någonting som på tåget.

I samband med klassfesten hade en i klassen fått tag på min visionslista (och alla andras) författad för 10 år sedan om vad jag skulle göra anno 2006. Svaret var inte författare, inte mitt nuvarande yrke utan rent av reseledare. Jag kommer ihåg nu när mitt minne blev uppfräschat då jag först ville bli förskolelärare, sedan författare och sedan reseledare. Ärligt talat vet jag inte varför för resvan var jag sannerligen inte då. Det kanske var just därför; betalt resande kanske inte är så fel. I vart fall är jag glad att det inte blev så för den karaktären har jag nog inte. Att extraknäcka vid TopSpin på Liseberg, som också ingick i framtidsplanen enligt undertecknad, känns inte heller helt aktuellt även om jag fortfarande är rätt så begeistrad i just karuseller.

Ta tåget, om inte för SJ:s ständiga förseningar, så för miljöns skull. Klimatsmart-javisst!