Hiss-dilemmat!

Hur beter man sig egentligen i en hiss? Hissen är de facto relativt central i var människas liv, både i verkligheten samt på film. Hisscenen i Borat kan verkligen rekommenderas men själv är jag oerhört lättad att jag inte befann mig i samma hiss som 2 nakna kazakstanska lekamer i mycket befintligt skick. I praktiken så är det klart att hissen är ett mycket bra verktyg för att släta över sin lathet. I en hiss upplever man det som på "normal mark" är helt tabu. Det jag åsyftar är att stå på varandra och flåsa varandra i nacken och prata med en person 1 deci ifrån en själv, men vad är egentligen okej att prata om i en hiss? Hissen genererar ofta ganska många personer och att på ca 15-20 sekunder ha ett artigt men öppet samtal med andra man antingen känner bra, har sett på håll eller aldrig förut har vilat sina ögon på är minst sagt komplext. I en stor blandad grupp blir det erfarenhetsmässigt något om vädret eller hur jobbigt att det är måndag eller så skönt att det är fredag eller om huruvida man är på väg till samma våningsplan (!). Desto knivigare, i alla fall om man huserar/ämnar åka högst upp på hisskalan, blir det om man är själv med en högst okänd person eller för den delen en person som man känner igen by face (från matsalen eller träningslokalen) men aldrig, som traditionell blyg svensk, skulle ha tjattrat med annars om mötet i hissen aldrig hade ägt rum. Då blir det fråga om att heja eller inte, vilket egentligen är en helt absurd fråga. Dessutom ägnar man fånigt nog ca 50 % av hisstiden till att kolla vilken våning man är på, men har man åkt samma sträcka ett antal ggr kan det knappast komma som en överraskning vilken våning man befinner sig på. Ibland har det även skojats friskt om att bli fast i hissen samt att proviant i form av bullar skulle kunna mätta oss en stund, men trots att det inte hänt, mer än någon halv minuts stopp, så lär väl den dagen komma någon gång att man får vänta på hissreparatörer åtskilliga timmar så mycket som våra hissar krånglar i alla fall. Samtidigt kan man bli halvt nermejad av hissdörren som tydligen inte kan känna av genom några sensorer att en person närmar sig hissen. Det händer faktiskt att man inte är alltför lätt på foten då man drömt sig bort i väntan på hissen... Sammantaget tror jag nog att hissar har en mycket bra funktion att bryta isen mellan folk samt tvinga oss svenskar att trängas lite hjärtligt och öppna "sponatana" samtal med helt okända människor!

Hisserfarenheter mottages glatt! Hissa på nu alla kära!