My side of the case - Friidrotts-VM i Osaka

I Japan sitter många av våra friidrottsstjärnor och gråter. Det som skulle bli en medaljskörd som hette duga blev bara ett guld. Därefter 3 fjärdeplaceringar och en massa lägre placeringar. Sport kan vara på liv eller död även för en åskådare. Luften går ur mig och jag känner med de elitidrottare som lägger hela livet på att bli bäst på en idrott och det misslyckas.

VM i Osaka måste gå till historien som en av Sveriges sämsta jämfört med VM i Helsingfors 2005. Det stämde helt enkelt inte, marginalerna var inte på vår sida i många av fallen även om många av våra medaljhopp underpresterade när det väl gällde. Dock anser jag att expertkommentatorn Jonas Karlsson tar i när han konstaterar fiasko efter fiasko. Konkurrensen, inte minst i höjdhoppsfinalerna var sannerligen världsklassiga, och nya stjärnor gjorde entré på friidrottsscenen. Man kan faktiskt inte leva på gamla meriter och väletablerade namn. Särskilt inte när nervositeten tar vid även för mer erfarenhetsrika friidrottare. Däremot känns det tveksamt om man ska fortsätta satsa på en karriär om man inte är sugen (läs: Linus Thörnblad) inför en höjdhoppsfinal i VM.

Samtidigt kan jag inte låta bli att förundras över Klüft som hoppar lika högt som de individuella höjdhopparna Kajsa och Green. Frågan är om det är Klüft som är omänsklig eller Kajsa/Green som inte håller måttet. Sannolikt en kombination men Klüft är i vart fall en högklassig höjdhoppare. Intressant att observera var dock att Johnny Holm är tränare för den nya höjdhoppstalangen Ebba Ljungmark.

Nej, det får bli nya tag till nästa gång för det går inte att vara på topp jämt!