Underbara älskade - recension

Kritiken har varit mångfaldig avseende denna film som ska symbolisera en hyllning till livet. Kontrasterna ljus och mörker som grund. Sorg och glädje. Efter att familjen råkat ut för en olycka överlevde två av fyra; pappa Lars (Michael Nyqvist) och äldste sonen Jonas (Anastasios Zoulis). Verklighetsflykten, efter tragedin och ett självmordsförsök av pappan, bär ut i den göteborska skärgården. Där kämpar båda dag för dag och minut för minut att gå vidare till något odefinierbart långt borta var och en på sitt sätt. Vänskap och kärlek visar sig vara ovärderliga.

Förutsebart? Jodå, i ganska stora mängder. Kritikerna som hetsat upp sig över tristessen och förutsebarheten har stundtals rätt, men vad gör det när filmen verkligen berör. Ibland kan det enkla vara gott nog. En film behöver inte vara komplex utan bara väldigt planenlig och förväntad. Känslorna tar överhanden. Hur kan en människa hantera den största förlusten i livet; ett barn och sin fru? Trots att jag för tillfället befinner mig i en "jag börjar gråta varje gång jag ser en sorglig/lycklig film-perioden " berör Underbara älskade var mans själ. Man ges gott om tid för analys och reflektion längs filmens gång och många tankar hinner skapas under den tiden. Den vackra skärgårdsmiljön är oslagbar och känns oerhört medryckande och livbejakande.

Underbara älskade är sevärd, men riktar sig inte alls till otåliga och lätt uttråkade personer som gillar action. Här tar allt sin tid, liksom livet i allmänhet.

Betyg: 3,5