Fascinerande issues i en bing-bong värld

1. Den perfekta kvinnan - måste hon kunna baka tårta?

Under förmidddagen (läs: efter lunch), full av entusiasm, satte jag igång med det som skulle bli den perfekta tårtan... Inte helt oäven i köket hade jag i alla fall vissa förhoppningar. Efter en bränd marängbotten som ledde till en jelt ny sats maräng och en trasig marängplatta i 2a omgången vet jag inte hur jag på bästa sätt ska kunna sammanfatta denna dag. Mitt i all frustration och allt kaos och förbannades jävla skit multiplicerat med 100 samt ca 10 support samtal med mamma får jag ändå sluta mig till att jag fullföljt mitt mission efter bästa förmåga. Varför då utmana ödet till det som var deemed från första start till att misslyckas? Tja, man börjar ju bli så gammal som 25 år, det är därför tårtan ska alstras från början, att man ska axla det traditionella hushållets förväntningar på kvinnan. Att inte kunna baka är trots allt en kantnaggad kvinnlig stolthet. Det gör det ju inte hela bättre att halva släkten inklusive mamma skulle kunna öppna ett eget konditori... Nåja, tårtan är fullbordad även om jag aldrig skulle kunna eller för den del vilja öppna något konditori. Man kan ju bara göra sitt bästa after all och konstatera att arvsmassan kan hoppa över en och annan generation.

2. City-sms

Varenda arla morgon på tuben brukar jag alltid läsa City Sms. Jo, jag väljer faktiskt City framför Metro & SE. Inte bara för att alla City-utdelare är så mycket trevligare än exempelvis Metro-hökarna då City verbalt är kompis med allt & alla och nej det känns faktiskt inte krystat alls. Det är faktiskt riktigt uppmuntrande på morgonkvisten. Under City sms-spalten kan man hitta sig ett och annat skratt. Framförallt är det mycket fascinerande att folk för det första lägger märke till andra människor som ett potentiellt dejtingobjekt. För många av sms:en härrör faktiskt från en morgontidig blick på tuben eller pendeltåget följt av en beskrivning av dejtingobjektet. "Vi utväxlade blickar och du gav mig ett leende"-varianten känns lite väl överdriven. Kan det inte alltför oftast enbart vara att man fastnar med blicken på någon att vila de trötta morgonögonen på. För vem orkar flirta en måndag morgon på ett så oromantiskt ställe som pendeltåget eller tuben? I torsdags fick en liten långkörare ett lyckligt slut dvs. "Dalmas-Jonas" och "Angelica". En dejt den 31/10 vid grillen, som de tydligen träffats vid första gången som satte igång hela sms-harangen, har föreslagits av Dalmas-Jonas... snacka om krypiskt men föga romantiskt i mina öron. Lite trist att följetongen är slut men men det kommer flera. Det florerar allt från städerskor som vakter spanat in, seven 11-biträden, brandmän, Octavia-bilförare... ja det gäller kanske att passa sig att man inte hamnar där själv om man nu alls skulle reagera på det mediala tillropet. Visst, speeddejting, blinddating & cyberdating i all ära men snälla nån hur desperat har man blivit om man försöker bjuda ut den "klant-goa snygga städerskan" genom ett sms till city. Dessutom verkar den smsande vakten veta var städerskan jobbar så var ligger egentligen problemet. Undrar om City har någon statistik på hur många lyckliga par som har blivit till genom detta kommersiella påhitt (om än underhållande). En annan storslammare är också det tämligen komiska inlägget: "jag saknar dig Totte!! Puss från tjejen i sängen från i lördags. Ps. ja va den rödhåriga". Kommentarer ärförstås överflödiga men att ens behöva urskilja sig bland massan i denna säng känns med ens främmande. Jaja, man får verkligen se till att hänga med i alla svängar "ungdomen" tar för sig av...

Nej, nu ska jag dra mig tillbaka till min för tillfället ofascinerande och ordinära värld.

Trevlig kväll!

Att handla mat - en plåga ända ut i fingertopparna!

Ända sedan jag var betydligt mindre än nu har jag hyst en spännande känsla över att åka och handla mat. Då menar jag inte "shoppinglista-varianten" där allt redan är förutbestämt vad som ska ned i vagnen. Jag tänker närmare på en lördagförmiddag när en bjudning väntar senare på kvällen för nära & kära där spontanitet råder framför rationellt tänkande. Att slippa sno åt sig den sista taskiga salladen precis innan stängningsdax och att i lugn & ro träffa på bekanta och ta sig tid att tjattra en liten stund- den tiden är sannerligen förbi. Från mina hemtrakter var detta mer vana än tillfälle. Naturligtvis gick detta emellanåt till överdrift då själva handlingen kunde fortgå i flera timmar. Faktum är att den sak jag längtade mest efter när jag flyttade hemifrån, förutom allt annat med att börja plugga och flytta till en helt ny stad och en helt egen bostad, så var det att få råda över sin egen mathandling. Visst hade jag på begäran och i och för sig även ex officio åkt iväg för att gardera upp någon viktig ingrediens som hade förbisetts i masshanteringen till någon av bjudningarna där hemma redan innan detta. Då existerade dock inte den ekonomiska faktorn i kalkylen eftersom man mest agerade bud till huvudmannen. Den efterlängtade handlingen blev dock både tråkig och oinspirerande under studenttiden pga. kass budget och tidsbrist. Upptäckten att mat faktiskt kostade ansenliga slantar även om jag alltid varit oerhört prismedveten var en skrämmande sådan. Dessutom tog latheten vid ganska omgående, även om jag de facto lagade ganska mycket ostudentig mat då & då, eftersom sträckan till studentsnabbköpet var knappt 30 m och utbudet var kraftigt eftersatt.

Det är först nu som handlandet erbjuder allt det där som krävs för att handlandet ska bli stimulerande. Ett exemplariskt utbud, en lön som man i vart fall kan försörja sig på samt mer tid. En flytt till Stockholm var onekligen nödvändig. Både vad gäller kontraktet med jobbet samt mataffären. Ändå uppfyller inte handlingen den lustkänsla som jag drömt om. En förklaring är nog att handlingen var en symbol för ett vuxet liv när man var mindre. Nu behöver jag knappast någon sådan bekräftelse på att jag är vuxen.

Den största anledningen till varför matinhandlandet alltmer blivit en plåga är shoppingmiljön. Senast idag var jag på vår stammis-mataffär (Vivo) och varje gång slutar det med att jag svär och försöker fly fältet så snabbt som min handlinglista (tyvärr...) tillåter. Det är banne mej värre att gå och handla mat än att gå på MQ-rea. Frågan är om man inte skulle införa, likt MQ:s clubkort, en guld- och silverskara som skulle få företräde framför ordinära clubmedlemmar och andra vanliga dödliga. Nej, jag erkänner att jag varken är guld- eller silvermedlem hos MQ, men väl clubmedlem och därmed är andrahandssorteringen vigd för mig på rean. Däremot skulle jag utan tvekan bli guldmedlem hos vår Vivoaffär. Idén att alla stammisar och storhandlare skulle få fritt svängrum mellan 17 och 19 på vardagar skulle underlätta mitt handlande avsevärt. Jag har absolut gjort mitt eget val när jag valde den här omåttligt populära affären och den omåttligt eftertraktade tiden, men att ta i beaktande att bli halvt ihjälsprungen och armbågad har jag svårt att smälta. Folk är ju som galna, herregud så fort det är extrapris på lösgodis häver sig egoisterna fram för att maximalt utnyttja det låga prisets skull för att rättfärdiga att man tar dubbelt så mycket som vanligtvis. Att fler bråk inte sker på mataffären gör mej förundrad för den arenan borde absolut vara förträfflig. Tyvärr känner jag att jag håller på att skapas i samma form som alla andra hysteriska vardagshandlare som är nära svältningsgränsen efter att all energi lagts på att på rekordtid hitta alla sina favoritvaror & ta sig ut ur affären med hjärtat i behåll. För att inte krocka med alla andra fullpackade kundkorgar, som av tids- och principskäl vägrar ikläda sig en otymplig shoppingvagn, har jag nu börjat balansera min matkorg ovanför allas huvuden för att på det sättet vinna lite tid. Vidare förstår jag mig inte på pensionärer med käppar som på bästa "sändningstid" måste gruffa sig in i kampen om matvarorna som redan med lite planering kunde han inhandlats innan kl 17.

Säkerligen har många andra matshoppare svurit lika mycket åt mig som jag åt de. Så ömsesidigt är det i alla fall. Behållningen av att handla mat, som ett steg i processen, är dock den extravaganta måltiden som kan lagas samt åtnjutas efter all handlings slit. Som relativt nybliven stockholmare, om ändock oäkta, befarar jag dock mitt öde det värsta möjliga. Om jag inte redan har utvecklats till en hetsig hysterisk mathandlare som knappt respekterar andras shoppingmiljö så är jag i alla fall på god väg.

Helgen - En tid för avslappning?

Vad är egentligen det charmiga med att helgen är här? På väg hem från jobbet på fredagen känns allt underbart, man har ju hela helgen på sig att göra allt det där man inte hunnit eller "hunnit" med under veckan pga sitt tunga dagsverke i samhällets tjänst. Tyvärr blir helgerna två "måste-dagar" där hemmet suger upp en stor del av orken för att sedan kunna hitta på något mer inspirerande och upplyftande. Nu tänker ni att jag är värsta fix-tjejen som städar, tvättar, polerar och lagar tre-rätters hela helgen, men så är inte fallet och tur är väl det men ibland känns det faktiskt så. Visst, en helg ställer ju åtminstone i min hjärna krav på att laga en riktigt smaskig vällagad måltid som gärna ska intagas med en flarra vin eller så. Dessutom tenderar det alltid bli krisläge på antingen tvätt- eller städfronten. En storhandling ligger inte heller långt bort i horisonten. Det komiska i det hela är att jag & min räkskalande slav varken har några barn som genererar en kraftig höjning av vare sig handling, städning eller tvättning eller en villa & trädgård att sköta om. Jag är en helt vanlig lägenhetsinnehavare som många andra.

På helglistan står sömn som nästan högsta prioritet, tätt följt efter romantik, god mat, någon event såsom teater/bio/utgång samt den obligatoriska helgfikan i kära kamraters sällskap. Därutöver suger shoppingtarmen lite extra under helgen för att inte bli helt deppad när vardagen hägrar igen bara för att man måste ta på sig den där tröjan som man haft i några år och dessutom tvingades använda typ 3/5 dagar förra arbetsveckan pga minimal klädgarderob samt otvättade andra tänkbara klädalternativ. Vidare ska det yttre skötas till en vettig del för att inte helt slumma igen lagom till måndag morgon. Det sägs även att det är viktigt att ta hand om sig själv innan det är för sent och man sitter där som en gnällig & sorglig tant på ålderdomshemmet som för länge sedan haft sina glansdagar. I realiteten tror jag emellertid att det mest är hjärnan som målar upp en ångestladdad bild just att allt verkligen ska hinnas göras under de ca 60 h som helgen inrymmer. Man får nog inse att man inte hinner med allt på en helg utan att man får vara nöjd om några saker (för stunden) kan bockas av från listan. Dessutom får man försöka avdramatisera alla krav och inse att allt vanligt folk, med undantag för diverse politiska pampar med svart hushållshjälp, faktiskt genomlider detsamma. Därutöver får man utnyttja den tid som vardagskvällarna faktiskt erbjuder även om man bara är såå trött och befinner sig i koma efter att alla vardagsmåste-issues har avverkats. Under studenttiden var det denna tid att enbart göra vad man ville på vardagskvällar & helger som man verkligen längtade efter då man kände att man aldrig var riktigt var fri från plugget. Med facit i hand innebär den där efterlängtade lediga tiden dock att springa runt & jaga mat liksom otaliga andra för att sedan stressa hem och göra middag och matlådan. Allt blir verkligen inte som man en gång tänkt sig men därmed inte sagt att jag skulle byta ut nuet mot studenttiden igen.

Den här helgen får dock sammantaget ett godkänt resultat då både teater, den sociala biten, fika ggr 2, tvätt, plock & fix hemmavid, en god middag, romantik, fönstershopping, prommis och en massa sömn passat in i tidsschemat. Förväntningarna är olidliga till nästa helgs lista och vilka oanade höjder den kan innebära. Nu ska jag utnyttja de sista timmarna till att uppfylla hela helgens egentliga syfte: bara slappa...

Stockholmarna - sett från ett utsocknes perspektiv!

Det bör observeras att detta är en grov generalisering av Stockholm och stockholmarna då mixen av inflyttade, såsom undertecknad, kraftigt har försvårat tillförlitligheten i denna helt ovetenskapliga undersökning. Detta är dock min bild so far av hufvudstaden:

1. Fotbollshuligan-fenomenet

Varenda gång det vankas derby i Stockholm är det läge att ta skydd...Grishuvuden, någon mille sisådär och en minst sagt otrygg tid för poliser såväl som för oss vanliga medborgare. Det känns som det har eskalerat något fasansfullt den senaste tiden eller så är det kanske jag som är ovan denna situation då jag ändå är relativt nyinflyttad. Jag ställer mig fortfarande konfunderad över detta fenomen för vad är egentligen outputen av dessa matcher? Jo, främst en massa onödiga skattepengar samt en ofantlig polisinsats med åtskilliga bussdeporteringar samt ingripanden. Visst, det är förnöjsamt att se att så många invånare i Stockholm verkligen kan engagera sig så och bli så djupt känslomässigt dedikerad till något som så simpelt som fotboll. I Stockholm är det inte frågan om, om du är intresserad av fotboll och Allsvenskan utan vilket lag du hejar på. Det kan inte anses annat än fascinerande att fans kan gå så pass långt som till att motverka syftet med fotbollen och det stöd och intresse som den är ämnad att framkalla. Att stödja och inspirera sitt favoritlag har paradoxalt nog kommit att stjälpa mer än hjälpa lagen framåt i tabellen samt bidra till en försämrad ekonomi för klubbarna.

2. Cykelfascisterna

Som den erfarenhetfulla cyklisten jag är, då jag från barnsben har varit uppvuxen med allt annat än bussar och tunnelbana samt ett evigt cyklande i ur och skur från den gamla goda studenttiden, blev jag ändå förbluffad när jag gjorde min jungfruresa i början av juni till jobbet. Den minst sagt buffliga cykeltrafiken trodde jag inte ens existerade i Stockholm. Uppriktigt sagt trodde jag inte ens att det fanns någon nämnvärd cykeltrafik förutom någon galning runt Sergels torg i rusningstrafiken. Stockholm för mig har nog alltid varit tunnelbanestaden som jag redan som barn var totalt uppslukad av då någon tillstymmelse till dessa spännande vardagsnöjen inte fanns runt knuten hemma på "landet". Det har dock gått upp för mig att det råder fullständig anarki på cykelbanorna i centrala Stockholm. Att man inte hör mer om cykeltrafikolyckor är förvånande då livsfarliga omkörningar, där sikten inte är helt klar exempelvis i backar & krön samt vid tät trafik i båda färdriktningar på trånga "körbanor", dominerar. Jag har i vart fall lärt mig att försöka undvika detta i möjligaste mån både när jag tog körkortet samt cykelkörkortet på mellanstadiet (i alla fall vi på landet...). En första förutsättning för att klara livhanken var att införskaffa en hjälm på många tunnelbane/pendel/bilåkande stockholmares inrådan. Trots denna hjälm samt ett förespråkande av trängselskatten kan man som cyklist inte känna sig säker på Stockholms cykelbanor. Efter många fan, jävlar och dylikt har jag nu köpt SL-kort istället men det råder minst lika mycket hysteri down under i tunnelbanan, "man ska fram till varje pris även om jag mejar ner ett tiotal personer på vägen för att kunna hinna med tåget då nästa går först om 2 minuter", känns resan ändå inte förenad med livsfara - än så länge.

3. Mindervärdeskomplexet mot Sveriges framsida

Säg Göteborg till en stockholmare och det framkallar oräkneliga känslor. Känslorna som sådana kan absolut inte klassas som särskilt entusiastiska utan vittnar snarare om en omfattande rivalitet. Kopplingen till punkt 1 i form av Änglarna har nog inte direkt förbättrat relationen städerna emellan. Den eviga kampen mellan Stockholm och Göteborg kommer nog alltid att bestå och varför inte egentligen- rivaliteten är faktiskt rätt charmig i sig. Själv kommer jag nog aldrig att sympatisera fullt ut med Stockholm, då hjärtat bankar ca 1000 ggr snabbare för Göteborg. Att detta frambringar ännu mer rivalitet går knappast att dölja men å andra sidan går det ganska lätt att egga en 08:a när man talar väl om Götet. Den evige lillebrodern håller kanske på att bli ett riktigt hjärnspöke för stockholmarna.

4. Attityden

När man vuxit upp på "landet" har man alltid gäckats av en viss bestämd åsikt om det stockholmska folket, det är faktiskt något man är uppfödd med. Att ta avstånd från alla stockholmska lag vare sig det gäller fotboll eller ishockey är i vart fall kutym där jag härstammar ifrån. Diviga, otrevliga, välbärgade, självupptagna & dryga, så har jag nog mer eller mindre alltid uppfattat 08:orna. Efter en dryg 7 månaders vistelse måste jag nog revidera denna beskrivning en gnutta. Visst, stockholmare kommer alltid att förbli stockholmare men en mer nyanserad bild är att många de facto är mycket trevliga, humoristiska, opretentiösa och helt enkelt svensson-liknande varelser. Därmed inte sagt det forfarande finns en rätt kvalificerad kvot med dryga och självupptagna kufar men var finns det inte det...

5. Terminologin

Plastmacka, träkeps eller plingplong-taxi - Stockholmskan kan verbalt utesluta den bäste. Akademiker eller inte. Något direkt medvetet val tror jag dock inte att stockholmarna gör för att distansiera sig från resten av landet. Som den huvudstad den representerar är det naturligt att influenserna blir mer vidomspännande samt integrerade med den sammansättning som staden innehar. Nå, det kan dock inte förnekas att det finns en viss prestige i att leda landets språkutveckling så kan inte tänka mig att stockholmarna klagar på att deras egna ordlista försöker styra hela landet. Att rå på tungviktare såsom rullebör, kångero eller töla blir dock en svår utmaning till år 2050.