Bo Kaspers Orkester - några hundra ögonblick av ren musikalism

Plats: Cirkus
När: 28 november kl. 19.30

Betyg: 4 (stark)

Början, trots " I samma bil" som inledande låt, är trögstartad men så fort "Dansa på min grav" drar igång vet man att den här konserten kommer bli riktigt bra. I nästan två timmar i härlig miljö på Cirkus åtnjöts ren musikalism ut i fingertopparna med allt från dragspel, munspel, trumpet till kontrabas. Förståelsen för deras förstörda "antika" instrument för några veckor sedan är stor. Bredden i bandet gällande instrumentbyten är slående samt äktheten och närheten i allt som företas på scenen är förträfflig speciellt när hela bandet inklusive trummis flyttas fram på scenens front. Mellansnacket samt presentationerna av låtarna och deras underliggande syften känns också naturligt och underhållande; exempelvis "kemisk ångest på midsommardagen vid Pite Havsbad" höll hög klass. Trots många medryckande och sköna låtar på nya skivan Hund slår de gamla godingarna högst på Cirkus. Sångaren Bo Sundström får även fram sina vänsterpolitiska åsikter i repertoaren, bl.a. ger han en känga till Sverigedemokraterna, som "männsikor som ingen djävul vill se utan bara Gud orkar med" samt för vapenvägran (med blandat stöd) genom låtem "Dansa på min grav". Det är just texterna som gör musiken så vacker och tänkvärd för det känns som om att läsa en riktigt bra bok, där man får sig några förnyade tankeställningar inför livet, trots att texterna nötts och blötts i en ens huvud otaliga gånger.

Bästa låt: "Vi kommer aldrig att dö" som förmedlar inspiration för livet och dess drömmar och mål
Låt med mest minnen till: "Svårt att säga nej"
Publikrespons: Många taktstampande fötter, lår och händer och många diggande huvuden samt
ett unikt "Bravo". Stående ovationner och 2 inropningar.
Sämst: Jazzbluesiga "Felicia pratar" samt att dedikera låten "Ett & noll" till alla arga och förbannade kvinnor inklusive Bo:s fruga
Kvällens kärleksmyslåt: "En dag att bli kär på" samt "Hon är så söt"
Saknade men absolut inte glömda: "Ett ögonblick i sänder, "Köpenhamn" & "Fyrarättersmål"

Nästa måste-konsert: Kent om de nu kan dra ihop någon turné snart för har velat se de i ca 8 år nu sedan gymnasiets glada dagar.

Gonatt!

Julstämning eller inte - det är frågan...

I början av november blev jag smått ilsk på alla skyltfönster och affärsmän som har tagit som tradition att julpynta så tidigt som möjligt för att maxa julintäkterna. Någon måtta får det väl vara, att ha julförsäljning i ca 2,5 mån av årets blott 12 månader kan kännas en smula överentusiastiskt. Tills förra helgen kändes hela spektaklet helt absurt och det som försäljarna ville locka fram hos en potentiell köpare kändes som bortblåst. Den här helgen har dock vinden vänt en smula, det är ju faktiskt 1:a advent om en vecka!

Karins indikatorer på julstämning:

- Snö och kyla: haha inte en minusgrad så långt örat kan nå... och snö tja den väl komma i april eller så när vårkänslorna börjar spira.
- Glögg: Åtnjöt första koppen för i år och det blev såklart Blossssa fast alkoholfri, har försökt få tag på den alkoholfulla varianten för året Blossa 06 för den ska tydligen vara fräsch men tja slut i många butiker och hos leverantören, men jakten fortsätter imorron.
- Lussekiise: Totalt 1 ½ kisse har det blivit men inte mammas hembakta än så länge
- Ljusprylar: Jodå, igår fick ljusstaken sitta in sig på fönsterbrädan och den verkade trivas riktigt bra förutom att ena ljuset verkar ha dött...
- Rött: Har uppbärt en röd tröja idag, köpte röda pärlor till ett framtida egengjort armband samt har slängt på den röda julduken på vardagsrumsbordet
- Julevents: Tja, julmarknad på Skansen inbokad samt julbord
-Klappar: Inte ens i sikte
-Julkalender (choklad): japp fixat !
-Julbak: Nej har bakat tårta hela november så min bakartalang måste få vila upp sig en aning
-Julprydnad: Har börjat fila på en nejlikeapelsin samt funderat på inköp av en bautajulkula
- Upptagna nära & kära: Njae inte så farligt ännu med inbokningar
- Längtan till julafton: jovars längtar efter ledighet och ompysslande samt skidor och frisk luft

Rätt bra förutsättningar måste jag erkänna och den som börjar klanka ner på att det är för tidigt än så länge kan utvandra till månen eller nåt för där kanske inte finns någon äkta jul!

Känn lugnet i julruschen!

Hiss-dilemmat!

Hur beter man sig egentligen i en hiss? Hissen är de facto relativt central i var människas liv, både i verkligheten samt på film. Hisscenen i Borat kan verkligen rekommenderas men själv är jag oerhört lättad att jag inte befann mig i samma hiss som 2 nakna kazakstanska lekamer i mycket befintligt skick. I praktiken så är det klart att hissen är ett mycket bra verktyg för att släta över sin lathet. I en hiss upplever man det som på "normal mark" är helt tabu. Det jag åsyftar är att stå på varandra och flåsa varandra i nacken och prata med en person 1 deci ifrån en själv, men vad är egentligen okej att prata om i en hiss? Hissen genererar ofta ganska många personer och att på ca 15-20 sekunder ha ett artigt men öppet samtal med andra man antingen känner bra, har sett på håll eller aldrig förut har vilat sina ögon på är minst sagt komplext. I en stor blandad grupp blir det erfarenhetsmässigt något om vädret eller hur jobbigt att det är måndag eller så skönt att det är fredag eller om huruvida man är på väg till samma våningsplan (!). Desto knivigare, i alla fall om man huserar/ämnar åka högst upp på hisskalan, blir det om man är själv med en högst okänd person eller för den delen en person som man känner igen by face (från matsalen eller träningslokalen) men aldrig, som traditionell blyg svensk, skulle ha tjattrat med annars om mötet i hissen aldrig hade ägt rum. Då blir det fråga om att heja eller inte, vilket egentligen är en helt absurd fråga. Dessutom ägnar man fånigt nog ca 50 % av hisstiden till att kolla vilken våning man är på, men har man åkt samma sträcka ett antal ggr kan det knappast komma som en överraskning vilken våning man befinner sig på. Ibland har det även skojats friskt om att bli fast i hissen samt att proviant i form av bullar skulle kunna mätta oss en stund, men trots att det inte hänt, mer än någon halv minuts stopp, så lär väl den dagen komma någon gång att man får vänta på hissreparatörer åtskilliga timmar så mycket som våra hissar krånglar i alla fall. Samtidigt kan man bli halvt nermejad av hissdörren som tydligen inte kan känna av genom några sensorer att en person närmar sig hissen. Det händer faktiskt att man inte är alltför lätt på foten då man drömt sig bort i väntan på hissen... Sammantaget tror jag nog att hissar har en mycket bra funktion att bryta isen mellan folk samt tvinga oss svenskar att trängas lite hjärtligt och öppna "sponatana" samtal med helt okända människor!

Hisserfarenheter mottages glatt! Hissa på nu alla kära!

Rutskjortor på Blue Moon!

Som oerfaren utgångare i Stockholmo så hamnade jag (för andra ggn) och ett kärt glatt gäng på Blue Moon. Faktum kvarstår efter mitt andra besök: Varför dras alla rutskjortor till Blue Moon? Var och varann bär denna i och för sig fantastiska kreation i olika färger. Inte mig emot, även om jag uppskattar vanliga enfärgade enkla skjortor på grabbar, men lite brist på fantasi känns det faktiskt som. Dessutom förefaller det ha blivit en intern trend inom Blue Moon då alla rutskjortor närmast förökar sig som om ingenting annat någonsin varit populärt i modesvängen. Inte helt olikt hemma faktiskt, och då är det inte den nya trenden rutskjorta som härjar utan den gamla varianten ie. från svunnen tid gärna beklädd med en svart skinnväst ovanpå som pricken över i:et. Jag har minsann också uppburit en skrud rutskjorta av typ flanell en gång i tiden hemma på landet... och det var länge min kära favorit men tja någon revival av rutskjorta för min del tror jag nog jag vänligt men bestämt hoppar. Min kvinnliga intuition är också att det är en viss personlighet som kränger på sig rutskjortan i hopp om ett säkert kort för fem i ett/två/tre/fyre/fem- raggningen!? Wannabe-stureplansbrats kanske. Andra karakteristiska tecken på rutskjortan är att de uppvisar omfattande dansanta drag samt gärna med någon slags längre stubbvariantsfrisyr. Jag förmodar även att det liveband som uppträdde där igår som hoppade upp och ner mellan bas, megafon samt annan galenhet kan ha inspirerat temat på placet. Alla rapporter om andra rutskjortshak får gärna anmälas till undertecknad. Med eller utan rutskjorta var kvällen på BB mycket lyckad!

Puss & kraam

Den första snön = kaos i Stockholmo!

Knappast förvånande var det att de lätta söta snöflingorna letade upp Stockholm på lämplig plats för nedslag idag. Meterologerna har faktiskt varnat ett tag för snöoväder och storm... Särskilt förvånande är inte heller Stockholms svar på denna "attack". Alla invånare och alla transportmedel drabbas av panik. Det är faktiskt en rätt komisk syn alltihop. Att systemet för allmänna kommunikationer brakar ihop eller i vart fall blir allvarligt defekt är inte heller chockerande. För om några löv kan ställa till problem på tunnelbanespåren då kan allt hända speciellt vid det "kraftiga" snöoväder som uppstod ur intet idag i hufvudstaden. Vad som däremot ter sig rätt så märkligt för en outsider uppfödd långt ifrån allt vad allmänna kommunikationer innebär är själv förberedelsen inför vintern. Även om jag inte har mitt ursprung i Norrland så vet jag allt vad en riktig vinter representerar och innebär. Jag är ingen docka som har suttit på någon pedestal. Eller ja möjligen vad gäller snöskottningen då.

I Stockholm slutar det mesta att fungera som det brukar. Visst, tunnelbane- och pendeltågsförseningar i all ära normalt sett men inte så man ska behöva beräkna dubbel åktid på kuppen för att tuben enbart kan köra i 20 km/h på vissa sträckor. And here we go again, stockholmarna förbyts från bara normalt stressade varelser till dödsångeststressande sådana. Jag åsyftar "jag måste bara med det tunnelbanetåget för jag har stått här & väntat i 10 min och tänker inte vänta en minut till"- mentaliteten. Alla som tålmodigt har stått längst tid och väntat men inser att det inte är värt att knyckla ihop sig till en boll bland många andra bollar, väntar in nästa tåg strax bakom. Alla kan dock inte vänta utan kastar sig in i tåget, med den mest finkänsliga finess som kan uppnås i en dylik situation, på vinst och förlust i avseendet om dörrarna överhuvudtaget kan stängas eller inte utan missöde. Tålamod - allt har sin tid... men kanske inte om man bor i Stockholm. Många bilar i de otaliga köerna har också fått sin del av kakan, särskilt om man varit oförutseende och inte pillat dit vinterdäcken, men det känns mindre viktigt som den egoist som Stockholm till viss del har format mig till. Jag åker faktiskt tunnelbana! Det som dock gör mig mest brydd är att Stockholm stad är så kasst förberedd på översvämningar, snöoväder och liknande klimatrubbningar. Att vatten pga. skyfall kan översvämma tunnelbanestationer känns rätt makabert med all den tekniska utveckling (läs: bättre uppslukande brunnar) som faktiskt borde finnas att tillgå anno 2006. Detsamma gäller de allmänna kommunikationernas funktion vare sig det gäller SJ eller SL. Vidare känns det som att situationen överdrivs en stor gnutta. Den första snön är alltid kaotisk, inte minst i Stockholm verkar det som, men som varje år kommer vintern förr eller senare. Det kan inte ha förbigått någon i Sverige.

Själv trivs jag rätt bra i vinteriket, förutom vad gäller vissa rubbningar avseende folks sinnesnärvaro samt vetskapen om att som tidsoptimist planera sin tid något mer, i denna "smått" kaotiska huvudstad. Vintern är inte bara jobbig utan även mycket vacker. Ta ett djupt andetag och andas in kylig frisk (så frisk den kan bli här) luft och känn att du lever!

Länge leve vintern!