Mitt i ett äventyr

Eftersom undertecknad inte har sett sig om så mycket i yttre Stockholm med omnejd tänkte jag att denna onsdag skulle vara ett ypperligt tillfälle att dra till Hässelby. Närmare bestämt ett kalas ståndade ute i Hässelby strand. Det är nyttigt att vara ute och åka speciellt för en stadsnörd som aldrig satt sin fot bortanför Alvik. Den gröna linjen som åker ovanför jord efter Fridhemsplan är faktiskt mycket trevlig, en liten mini-sightseeing alltså. Efter att ha klivit av vid Vällingby och snabbt konstaterat hur Vällingby C såg ut mötte min privata taxi upp mig för att ta mig till rätt destination. Det bör väl tilläggas att min trevliga privatchaufför inte riktigt hade koll på slutdestinationen själv, vilket gjorde det hela till en mycket omtumlande och underhållande tripp. Efter att ha U-vänt några ggr, då den "rätta" vägen snart kändes helt fel kom vi i alla fall fram till Hässelby Strand. Därifrån irrade vi tja en halvtimme ute bland villorna. Tre snälla och konstigt nog kunskapsfulla personer fick vägleda oss vidare på nya strapatser. Helt klart en sevärd miljö. Målet var väl värt ett besök, då det serverades både buffé & tårta. Jag blev avsläppt vid Råcksta och hoppas nu innerligt att min privatchaufför har hittat hem vid det här laget.

En lyckad kväll där ytterligare en vit fläck på kartan har lagts under mina fötter. Stockholm blir helt klart mindre och mindre.

Sov gott xx

Ps. Jag hittade min potentiella drömjeans i helgen efter ca ett års letande. Så nu ska jag sluta beklaga mig ett tag framöver. I like. Ds.

Shopping = eufori & ångest

Som gräsänkling tog jag mig idag nöjet att så här dagen före löning fönstershoppa (som det var tänkt). Hamnade direkt i en ångestsituation när valet stod mellan en praktisk nedsatt jobbtröja eller ett raffigt partylinne. Att drista mig till att köpa båda gick ju inte bara, det fanns det varken samvete eller pengar till. Hjärnan bollade en lång stund med hjärtat och sedan vann känslan överhanden och toppen var betald och klar. Märkligt. Varför kommer man alltid ut med en topp när man egentligen behövde något annat? Min prioritering borde istället vara: sneakers, jeans, bikini, i den rangordningen. Inte topp, inte armband, inte pärlor... Kanske borde byta toppen mot tröjan imorgon men jaja vi får se om jag har en annorlunda känsla imorgon.

Sedan försökte jag justify min lilla shoppintur med att våga gå in på en riktig jeans-affär där expediterna har strl 26 och inte förstår att man inte får på sig deras modeller i sex nummer över. Med viss panikkänsla efter 2 provade par förklarade jag jäktat att jag var tvungen att skynda vidare. Puh. Innan denna företeelse ägt rum hade jag även hunnit med ett flertal andra butiker för att hitta jeans, men faktum kvartstår: det går inte. Får väl enkelt leva med mina enda godtagbara jeans hela livet. Ångest. Dessutom dristade jag mig till att göra ett nytt försök (det första var helt misslyckat och har efter några veckors vila hämtat nytt mod) avseende provning av bikini. Kanske ville jag sänka shoppingfarten med att tappa lusten för att prova något nytt för det lyckades. Jeans & bikini kommer alltid att förbli ångest.

Det bar istället av hemåt men turen kändes ändå som ett glatt nöje. Shopping är lyckoframkallande. Dessutom får hjärnan arbeta frekvent under hela turen och till och med överbelastas ibland. Skulle hemskt gärna få inspelat ett band med alla diskussioner och tankar som jag har för sig själv. För det mesta avgör hjärtat inköpen och det är väl tur det även om öppet köp-institutet som sådant är ett mycket bra medel mot hjärtliga men impulsiva köp.

Ta det lugnt med löningen imorgon...

Sentimental och känslosam till Anna Pihl

Jag kanske börjar bli gammal för jag vet inte vad som hänt den senaste tiden. I vart fall sitter jag och lipar varje måndag kl 20-21. Vad händer just då undrar ni? Nej, det beror inte på måndagsångesten. Svaret är enkelt: Anna Pihl.

Enligt definitionen betyder just sentimental överdrivet känslosam, speciellt beträffande gamla minnen eller sinnesförnimmelser. Jag kan erkänna att jag som 26-åring är rätt känslosam, men överdrivet känslosam känns nästan som något sjukligt. Att låta tårarna få flöda när dramatiken i Anna Pihl griper klorna i en är knappast enbart känslosamt utan riktigt känslosamt. Att gråta till filmer och serier har allt mer blivit verklighet till min käres förvåning. Ibland är det även lyckotårar som sipprar fram för romantiken har ju även sin plats i Anna Pihl. Då hörs i och för sig mer konstlade tillrop som absolut ingen förstår sig på. Alla fina kärleksförklaringar och alla fina presenter får mig att smälta där på andra sidan rutan. Det var sista avsnittet idag och det slutade sådär kärleksmässigt förargligt som bara sådana här blödiga serier kan sluta. Killen som dumpade Anna kom tillbaka precis efter att hon träffat snyggaste svenska polisen (Ola Rapace). Hmm, perfekt timing. Fortsättningen i höst lär följas med spänning och nöje.

Nej, nu ska jag leva i den danske politilycken så länge det varar.

Söta drömmar!

Tågresande - rekreation för själen?

I samband med klassfesten fick jag möjlighet att ge SJ ett litet bidrag i kassan. Faktum är att de har tjänat ganska så mycket på mig genom åren. Mycket tåg har det blivit. När jag gick på högstadiet/gymnasiet längtade jag efter att kasta mig på första tåg med destination fjärran för att tågresande är quality-time för både själen och hjärnan. Att åka betyder oftast (läs: om det inte finns jobbiga barn, konstiga öppenhjärtiga personer som gärna delar med sig av sitt privatliv samt när SJ klarar sin resegaranti med 10 min efter att ha schabblat med utrustningen) avslappning och tid för sådant som annars inte hinns med såsom romanläsning, skallverblaskläsning, lyssna på musik och filosofera om allt och inget. Det är just det sistnämnda som jag brukar ägna mig åt på väg ut i hela Sverige. Visst boken är med, tjejtidningen inhandlad, godiset inköpt och därmed rättfärdigat och mp3:n laddad med schyssta toner men faktrum är att det är att tänka som dominerar restiden. Aldrig annars tänker man så bra som på ett tåg. De mest karriärsinriktade planerna och drömmarna från barnsben som ska uppfyllas, ventileras i ett fritt flöde. Förra helgen, en arla fredagsmorgon, med X2000 svävade jag fram genom skogarna och gud vad jag tänkte bra. Framförallt analyserade jag en av mina drömmar, som jag haft sedan jag var liten, dvs. att jag ska skriva en bok. Jag tror inte att jag vill bli författare till yrket, det skulle jag nog inte ha tålamod till men en riktig bestseller skulle jag vilja författa innan livet rinner ifrån en. Aldrig kan man bli så målfokuserad på att göra någonting som på tåget.

I samband med klassfesten hade en i klassen fått tag på min visionslista (och alla andras) författad för 10 år sedan om vad jag skulle göra anno 2006. Svaret var inte författare, inte mitt nuvarande yrke utan rent av reseledare. Jag kommer ihåg nu när mitt minne blev uppfräschat då jag först ville bli förskolelärare, sedan författare och sedan reseledare. Ärligt talat vet jag inte varför för resvan var jag sannerligen inte då. Det kanske var just därför; betalt resande kanske inte är så fel. I vart fall är jag glad att det inte blev så för den karaktären har jag nog inte. Att extraknäcka vid TopSpin på Liseberg, som också ingick i framtidsplanen enligt undertecknad, känns inte heller helt aktuellt även om jag fortfarande är rätt så begeistrad i just karuseller.

Ta tåget, om inte för SJ:s ständiga förseningar, så för miljöns skull. Klimatsmart-javisst!

Klassfesten - 10 års jubileum

I helgen var jag på klassfest hemma på landet och det ska gudarna veta att jag hade laddat länge för denna lilla event. Både drömt och fantiserat hade jag gjort. Inför festen tog jag på mig min "research-mingel kostym" för att kunna skriva ett fulländat blogginlägg.

Förväntansfull och nyfiken gick jag till den park som förfesten skulle äga rum vid. Alla hade redan varit där i många timmar (hade annat för mig på dagen) och festat till och bekantat sig på nytt. Vissa var helt klart överförfriskade redan vid ankomst och undertecknad reserverade sig redan då hur det här skulle arta sig. De flesta hade inte förändrats ett dugg vilket var både skönt men lite trist, medan andra hade omvandlats till äkta raggare. En av killarna som jag för övrigt hade en crush på i femman utbrast flera gånger att jag stod för klassens omvandling och att han inte skulle känt igen mig på stan. Det var dock ingen annan som instämde, förutom att rösten hade förändrats menade någon, och själv känner jag mig knappast förändrad sedan dess.

Väl på restauranten där festen med alla parallellklasser skulle gå av stapeln började minglet. Man kom på sig själv stå och stirra som om man aldrig hade sett folk förut. En och annan försökte lägga på sig en annan stil än vad som gällde examensåret 1997 vilket lyste igenom medan de alla flesta var precis som vanligt. Både till utseende och personlighet. Bundisar som inte hade träffats på 10 år hängde ihop hela kvällen som om the old days aldrig varit borta. Någon större samhörighet kändes det inte som men det var mycket intressant ändå. Folk hade hunnit med ganska mycket slog det mig; barn, hund, förlova sig med ur-mexikan, köpa villa, bygga villa, bli raggare, bo tillfälligt i stockholm för att sedan fly sin kos hem till landet igen och ett och annat universitetspoäng. Speciellt att bygga sitt eget hus stod högt på inne-listan. Annars var det precis som på högstadiet, man umgicks med de man en gång hade hängt med så några "nya" bekantskaper blev det inte.

Till slut kändes det rätt tjatigt att inleda varje konversation med: "Jaha, var är du nu då? Jaha, intressant och vad pysslar du med där då?". Det kändes inte längre intressant att veta vad alla gjorde speciellt inte om frågan kom bara för att vara artig. När frågan attackerade mig försökte jag på ett icke-stockholmskt vis säga att jag numera bodde i Stockholm men det var svårt att dölja att dialekten var svår att locka fram.

Kvällens värsta: Den fettdrypande maten för en dyr penning samt 90-tals musiken (dj:n trodde väl tiden stannat sedan vi gick ut)
Kvällens chock: Att man inte kunde beställa rosévin för det existerade tydligen inte.
Kvällens smaskigaste: Hångel mellan två som var ihop i femman
Kvällens sämsta låt: I won't let the sun go down med Robin Cook
Kvällens pinsammaste: Klassfest.com- fotografen som tyckte han var hipp och ville sälja klassfoto för 170 pix...
Kvällens bästa kommentar på "vad pysslar du med nu då?": "Jag är mellan två jobb."

Pusss & kram

Every step you take, every move you make...

Idag har jag gått ca 11 783 steg med min numera förtroliga vän stegräknaren. Den är med mig från arla uppstigning så fort något som den kan hänga i dvs någon slags byxa har åkt på tills det är dags att kojsa. Varje steg kan innebära många klättringar på steg-listan på jobbet. Helt sjukt att man kan gå in i något så mycket även om jag ligger långt långt efter de riktiga superstegarna som ligger runt 140 000 steg på knappt en vecka. Dock är 11 783 steg inte att förakta, för det är de facto mitt individuella rekord för tillfället även om jag har några veckor till att revanschera mig på.

Det är något speciellt med vår stegtävling för att det verkligen har slagit igenom som en riktig modeflipp. Alla tjuvkikar på alla andras och intriger tätnar när tipsen plötsligt ebbar ut när konkurrenten på sin avdelning är i ens närhet. Räknas ens steg i trappan kan diskuteras livligt och är inställningen på steglängden för långt för att riktigt kunna utnyttja alla centimeter. Detta gäller även personer som normalt sett inte påstår sig vara tävlingsinriktade. Trots att det kan kännas lite nördigt och fånigt så främjar stegräknaren helt klart sitt syfte. Även för min del som ut i fingerspetsarna egentligen har den där tävlingsandan i mig. Idag tog jag exempelvis en uppfriskande prommis halvvägs hem istället för den dagliga tunnelbanefärden trots månadskort på SL. Nästa vecka ska en ytterligare upptrappning ske för när SL-kortet går ut ska cykeln fram och luftas för då får man extra poäng. Ett verkligt bra friskvårdsinstrument för arbetsgivaren kan det i alla fall konstateras att det är.

Imorgon ska jag hem till landet och gå litegrann tänkte jag. Varje dag man missar steg kan bli ödesdigert i slutändan i alla fall för ens interna strider.

Trevlig helg!